Lisbeth och hennes kompis Millan ville starta en shop med bra hundsaker under ett och samma tak. De gjorde slag i saken och nu har Hundshoppen i Forshaga varit igång i sex år. Lisbeth trivs med livet och jobbet i Forshaga.
Lisbeth växte upp på Småris gård i Deje.
- Ja när jag var liten åkte jag hölass efter häst. Jag har varit med och förlöst kalvar och jag hade hundvalpar och kattungar. Djuren har alltid funnits där hela tiden och jag har haft både ridhäst och travhäst också.
Chauffören åt frukost
Hon åkte skolskjuts och det var två chaufförer som brukade turas om att hämta barnen på Småris.
- De som körde var Aron Palmgren som hade begravningsbyrå senare och Allan Sandberg. Allan kom alltid tjugo minuter innan vi skulle åka. När jag såg lyktorna komma så visste jag att det var Allan. Han skulle ha två mjuka smörgåsar med ost på innan vi åkte. Han åt alltid frukost hos oss.
Pälsaffären i Forshaga
Det första jobbet efter gymnasiet blev på Konsum Värmland där hon arbetade med löner och fakturering.
- När jag fick barn ville jag vara hemma. Men när de blev större fick jag jobb på Fortum med att läsa elmätare. Först gjorde jag det några veckor på sommaren men sedan blev det mer. När jag hade gjort det ett tag började hos Margit i pälsaffären i Forshaga. Den låg i samma hus som Ingelas damfrisering.
Bor i Jeriko
Nu bor Lisbeth och hennes man Stig i Jeriko. Det är namnet på den plats där deras hus ligger. Det ligger i skogen på andra sidan riksväg 62, inte långt från Lisbeths föräldrahem. Lisbeth träffade Stig på dans i Deje Folkets Hus 1976 och sedan dess har de hållit ihop.
- Vi gifte oss i april -81 och så fick vi Mikael i september samma år och sedan Tomas i april -83.
Weimaraner
Innan Lisbeth och Stig flyttade till Jeriko hade de en setter som sällskapshund. Men när de flyttade till huset ville de ha en annan hundras.
- Det skulle vara en som inte var så livlig inomhus men ändå glad. Jag skrev upp kriterier hur vi ville att den skulle vara. En bekant till oss sa att hon visste vilken hundras vi skulle ha, en weimaraner. Jag läste om den och tyckte att det var precis vad jag ville ha. Jag visade Stig, han sa att detta är ingen hundras för oss. Men då sa jag att en sådan ska vi ha och så blev det, skrattar Lisbeth. Och nu håller Stig med mig.
Har de inget att göra hittar de på saker
Men en weimaraner är ingen sällskapshund, den måste ha stimulans och man måste aktivera den.
- Ja det är ungefär som med ungdomar. Har de inget att göra så hittar de på saker. Vad det blir vet man aldrig förrän efteråt. Vi jobbar mycket med viltspår och även praktiskt eftersök på skadat vilt. Stig har utbildning och när polisen ringer åker han ut och spårar.
Trevliga kunder i Forshaga
När Lisbeth hade travhäst tog hon B-tränarlicens på Färjestad. Det var där hon lärde känna Millan. Tillsammans jobbade de extra på Favoriten i Deje. Men för att hitta riktigt bra hundsaker var de tvunga att åka runt. Det var så de kom på idén med att starta Hundshopen.
- När jag jobbade i pälsaffären tyckte jag att det var så många trevliga kunder i Forshaga. Det tycker jag fortfarande. Det är inte bara att de kommer in för att handla, många kommer in för att prata. Jag är stolt över att bo här och jag tycker inte om när det skrivs negativt om Forshaga och Deje. Vi har fina affärer och bra skolor här och om vi vill att fler ska komma hit så får vi inte bara prata negativt. Finns det något konkret problem, ta tag i det då i stället. Det här är vår kommun och den ska vi vara rädda om, säger Lisbeth bestämt.
En av Lisbeths weimaraners vid Småris
En längre artikel om Lisbeth publicerades i Länstidningen Värmlandsbygden 10 november 2011. I denna tidning finns alltid en sida med reportage med mera från Forshaga kommun och senaste numret hittar du hos Cåpa Spel och Café i Forshaga om du vill läsa…
Du kan också beställa en prenumeration via Forshagabloggen, läs mer här >>
